Action

Mot toppen med Tim Kemple

03 juli, 2017

Av: Seth Chandler

Tim Kemple är den där sortens fotograf som gör allt som krävs för att få sin bild, oavsett om han måste klättra, krypa eller hänga fritt i luften med sin utrustning. Han är action-fotografen som gärna väljer platser ditt ingen annan hittar – eller lyckas ta sig. Vi slog oss ned för ett litet samtal.

I sina bilder låter Tim Kemple betraktarna följa med på hans äventyr, som började redan i barndomen då han brukade klättra, åka skidor och vandra på helgerna. Redan i gymnasiet började han ta med sig en kamera och en videokamera för att dokumentera sina äventyr. Vid 19 års ålder fick han sitt första omslag i tidningen Climbing. I dag reser han jorden runt på olika uppdrag och på egna äventyr inom både foto och film med Camp4 Collective, och har över 240 000 följare på Instagram. Profoto stämde träff med honom för en intervju strax efter en fotografering ovanför havet på Mallorca, som han gjorde tillsammans med ett par klättrare.

Hur kom det sig att du valde att bli fotograf? Och varför just actionfotografering utomhus?

Jag tror helt ärligt inte att det var något val. Det var bara något jag ägnade mig åt, ville bli bättre på och satsade aktivt på. Det råkade helt enkelt falla sig så att jag kunde tjäna pengar på min konst, och snart blev den också mitt yrke.

Vad fascinerar dig mest med ditt yrke som fotograf?

Som fotograf har jag fascinerats av olika saker under åren. Jag är en person som alltid är nyfiken på sådant jag inte har sett eller hört talas om förut. I början fokuserade jag enbart på action. Jag ville ta bilder som var bra nog att tryckas som en poster, och som mina vänner skulle vilja hänga på väggen. Därefter följde en tid när jag utforskade tekniken på alla tänkbara sätt, och använde kameror och ljussättning för att skapa scener som överträffade verkligheten. Den senaste tiden har jag snarare försökt att fånga berättelser. Verkliga berättelser om människor och platser som inte motsvarar det förväntade eller något du sett förut.

Hur lärde du dig om fotografering och ljussättning? Varför är det viktigt med ljussättning?

Ha-ha! Jag brukade läsa skate- och modemagasin och gav mig sedan ut för att försöka återskapa de bilder jag sett – fast i de miljöer som fanns i min egen närmiljö och som oftast var utomhus. Jag skrattar eftersom min första blixt var en billig gammal speedlight som jag inte hade något sätt att utlösa, så jag monterade helt enkelt min kamera på ett stativ, ställde in längre exponeringstid och började räkna ned … 3,2,1, och på 1 tryckte jag på slutaren samtidigt som min kompis tryckte av blixten. Jag lyckades faktiskt få några av bilderna publicerade i magasin, om jag inte minns fel.

Du började sedan att fotografera med diabilder. Hur har dina erfarenheter inom digitalt fotografi påverkat dig i ditt arbete?

Sanningen är att digitalkameror revolutionerade möjligheterna med ljussättning, eftersom det blev möjligt att experimentera i realtid. Flytta lamporna lite hit, öka styrkan lite där. Allt i realtid. Jag vet att modefolket redan gjorde samma sak med Polaroid-kameror och liknande, men för mig och mina vänner som kom från diafilmens värld var det omvälvande att kunna få omedelbar feedback.

Vad blev ditt ”stora genombrott” och hur gick det till?

Jag kan inte påstå att jag hade något ”stort genombrott”. Varje litet steg längs vägen har varit resultatet av tur och en liten dos skicklighet. Jag började med att fotografera för magasin och snart började olika annonsörer att efterfråga mina bilder. Under några år reste jag runt i en husbil. Jag fotograferade, klättrade, åkte skidor och utforskade västra USA. Till slut blev det lite påfrestande att ha all min utrustning i en husbil, och att ofta behöva lämna den där i några veckor åt gången när jag fick fler fotojobb och började resa utanför USA.

Vad är ditt mål som fotograf i dag?

I dag? När jag började som fotograf ville jag göra min publik glad. Det var mitt mått på framgång. Om de blev glada var jag också glad. I dag vill jag ta bilder och skildra berättelser som gör mig glad. Det här är min konst och mina åsikter. Om du gillar vad jag gör – bra, men annars gör det inget. Jag ser fram emot att få fortsätta att använda tekniken för att fånga perspektiv och att rikta fokus på människor och platser som är mindre kända.

Hur kom det sig att du började använda utrustning från Profoto?

Min första ”studiolampa” var en begagnad och illa hanterad Profoto Pro-7B i originalversion som jag köpte på eBay. Jag skojar inte. Jag använde den i flera år. Bar den med mig flera mil i skogen. Upp på bergstoppar. Den var en riktig hårding, och överlevde alla hårda tag och stötar jag utsatte den för. Det här var under min mer ”experimentella” fas, när jag gärna ville ha mycket ljus att spela med. På den tiden hade vi heller ingen HSS, så att fotografera i solen mitt på dagen krävde starkare effekt än i dag. När Profoto B1 lanserades skaffade jag dem direkt. De har följt mig runt hela jorden och hem igen.

Hur stor skillnad gjorde B1 och HSS för dina bilder och för din förmåga att ta de bilder du ville?

Låt oss vara ärliga – det var inte B1-blixtarna som uppfann de fysiska villkoren för ljus. Vad de däremot gjorde för mig var att de tillförde ljus – riktigt starkt ljus – på platser där det tidigare hade krävts fler personer, större team, bättre väder och mer tid. Kort sagt tog de alla fördelarna med speedlights och levererade dem i ett mer kraftfullt paket.

Jag tar också mycket snabba actionbilder, så där HSS ofta används för att begränsa det omgivande solljuset använder jag det i stället för att frysa de stora ögonblicken i actionsporter. Oavsett om jag ska fotografera en olympisk atlet i en superpipe eller en ultralöpare i alperna så använder jag HSS varje dag jag arbetar på location.

Vilken nytta har du haft av bärbarheten hos B1 under åren?

En bild som jag minns särskilt starkt tog jag för The North Face i Hokkaido i Japan förra året. Jag arbetade med den olympiske guldmedaljören och snowboardåkaren Kaitlyn Farrington, och vi hade verkligen bara en eftermiddag på oss att ta ”bilden med stort B”. Kaitlyn fick diagnosen ryggmärgsbråck strax efter att hon vunnit i Sotji, vilket innebär att hon inte tävlar längre, men hon kan fortfarande ta sig an stora berg. Jag ville fånga entusiasmen och energin i Kaitlyns personlighet och hennes körstil i bilderna vi tog … bara friåkning i snön, inte i en halfpipe, där hon har fotograferats längre tillbaka.

Tyvärr var det en kall och blåsig dag då det snöade, och vi såg knappt tre meter framför oss. På något sätt lyckades vi trots förutsättningarna hitta ett vackert träd mitt i den branta nedfarten där ingen hade åkt. Vi bar upp B1 för backen och tog bilden på en enda sväng. En sväng för att få den perfekta bilden, trots snön, kylan och det avtagande ljuset.

Om du skulle ge några tips till fotografer som vill lyckas i yrket, vad skulle du säga då?

Det spelar ingen roll vilken typ av fotografering du vill ägna dig åt, så länge du följer din egen linje och dina egna intressen. Skapa bilder som säger något och sträva inte efter att likna alla andra. Fotografi är som musik – alla har sin egen personliga smak. En del gillar Metallica, andra gillar Katie Perry, och oavsett om du gillar dem eller inte kan du knappast förneka att båda är framgångsrika artister. Så var dig själv, våga ha en åsikt om vad du gör och skapa minnesvärda bilder. En del kommer att älska dem, andra inte, men det är väl bara positivt, eller hur? Det sista du vill skapa är bilder som du och dina kunder bara tycker är ”okej”.

Av: Seth Chandler

Använda produkter i denna berättelse

Kampanj

Profoto B1X